GreenCurry poker och världen


Okänd spelare

Posted in Poker filosofi,Pokerbloggar av G på november 13, 2006

Som en cowboy i den gamla goda västern, så finns det ingen ära, och ingen berömmelse. Man rider ensam ner i solnedgång. Endast ett fåtal blir omskrivna och legender. Jag är inte en av dem. Fiaask.

Kära läsare. Mina funderingar den senaste tiden, är känslan av apati och meningslöshet. Varför gör man det här? Vad är meningen? Varför är jag inte nöjd med dagens resultat? Fiaask, säger jag bara. Då jag nu blivit bad beatad tillbaka till stenåldern. Från att vara fint fint plus, till att gå minus. Hade jag kunnat göra någonting om jag inte varit så fiasko apatisk? I dont know.

Målen man sätter måste vara i kongruens med långsiktiga och kortsiktiga målen. Annars blir det den här meningslösheten och ambitions lösa känslan som gör att fokuseringen och energin försvinner. Jag tror jag har kommit på det. Hur det fungerar. Men att det skulle kosta så mycket för mig att förstå det, känns så bisarrt äckligt. Måste det verkligen kosta mig pengar för att uppleva smärtan och sen få insikt i det svåra. Känns som jag betalar ödet varje gång för att jag ska förstå. Det finns verkligen inga genvägar till vishet. Det måste kosta i misslyckanden. Smärtan är det som driver människan framåt.

Som pokerspelare saknar man den sociala feedbacken. Någon som klappar en på ryggen och säger vilket bra jobb man gör. Visst, det materiella borde vara nog, men människan är konstig. Känslor går i vågor. Ju mer man utsätts för dem, desto mer känslig blir man och man behöver mer input av känslor för att inte känna sig nere. Därför är det viktigt att man känner sig i balans genom att få ner abstinensen av tillhörighet och känslor som är starkast när det kommer från någon annan människa. Kärlek och hat är ju två starka känslor som är lika, men ändå inte lika. Målet för en pokerspelare (eller vilken annan person som vill prestera max inom sitt område) torde vara att befinna sig i en slags likgiltighets tillstånd. Kärleken för spelet ska finnas där. Men det ska inte påverka spelet till den grad att man jagar känslorna på ont och gott. Man ska vara mottaglig för dem små känslo-inputsen, men det får inte växa i större vågor än vad som är gränsen för destruktivitet. Var den gränsen går vet jag inte riktigt. Självrannsakan inför varje session och område man vill prestera maximalt bör ske innan man sätter igång. På det sättet kan man komma i ”the zone” bättre och prestera maximalt.  Så som en cowboy bör man alltså stålsätta sig för att vara en ensam cowboy i wild wild west. Ära och berömmelse får lämnas till den som äras bör.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: